Herba_Tezzan

Här kommer den tredje intervjun i min serie om ätstörningar. Sandra har svarat på fem frågor:

1. Beskriv så exakt du kan hur din ätstörning ser ut!
"Jag är 18 år, väger ungefär 45kg till mina 166cm och började få problem när jag var 12 år. Hela min sjukdomstid är väldigt suddig då min hjärna har gått på tomgång under alla åren. Men det började för min del aldrig med att jag ville banta eftersom jag alltid varit väldigt smal. Det var mer att saker och ting började hända runt om mig som jag inte kunde styra över så jag behövde något som jag kunde ha kontroll över. Jag mådde dåligt och kände att kontakten med min pappa och alla dödsfall inom familjen berodde på mig och att jag inte dög som dotter till min pappa. Jag ville bli bra på något och jag blev bra på att svälta. Jag fick kickar av att se kilona rasa och min pappa började höra av sig mer. Men ju mer jag gick ner i vikt desto fetare blev jag. "Ett kilo till, sen är jag nöjd" - Jag blev aldrig nöjd, jag blev bara mer och mer deprimerad och självhatet växte. Mitt mående gick upp och ner beroende på vad som hände i min omgivning. När något blev jobbigt så tog jag till svälten för att få "kontroll". Sanningen är den att kontroll var det sista jag hade. Jag har aldrig haft några tendenser till bulimi, annat än att jag har spytt självmant ett par gånger när ångesten var för stor. Detta var dock endast i början, tills jag förstod hur mycket jag förstörde min kropp. Istället brände jag kalorier på andra sätt i form av träning och kompensation. Vågen var i mitt rum och jag vägde mig ungefär 50 gånger varje dag och räknade varenda kalori jag åt. Jag kunde innehållet på allt som var ätbart och drickbart. Till min nuvarande längd är det minsta jag vägt ungefär 38kg. Jag blev fort medveten om min sjukdom, men när jag fick diagnosen Anorexi så trodde jag att läkaren skämtade med mig. Hur det är nu vet jag inte riktigt, jag är inte frisk - men jag är så pass medveten om mina problem och jag vet exakt vad jag ska göra för att må bra och bli frisk. Jag vill inte längre vara benig, jag har insett att det finns viktigare saker i livet och jag kämpar varje dag för ett liv värt att leva".
 
2. Vad innebär din ätstörning för dig? (med känslor)
"Oj. Jag har varit med om mycket i mitt liv.. men jag har aldrig mått så fruktansvärt dåligt som när jag var som mest sjuk. Hatet till min kropp och mitt beteende var så stort att jag skulle kunna ha tagit självmord. Det är en plåga, varje dag! Jag tappade lusten att leva och ville att eländet skulle ta slut, jag kände mig så hjälplös. Ångest, oro, självhat, misslyckad, äcklig.. tankar som rörde sig i mitt huvud varenda vaken minut. Det gick inte en sekund utan att jag tänkte på mat och vikt. Jag kunde inte heller sova på nätterna för att jag oroade mig så mycket över hur morgondagen skulle se ut. Om vågen visade viktuppgång så var dagen förstörd och jag kunde inte visa mig ute. Jag fick tvångstankar, panikångest och andra obehagliga biverkningar. Diagnosen Depression kom inte långt efter min första diagnos. Min kropp har även förstörts rejält av min sjukdom, för all framtid. Jag har blivit laktosintollerant och känslig mot det mesta. Mina tarmar fungerar inte som dom ska och förmodligen inte njurar, lever och andra organ heller. Kroppen blir i princip förvånad varje gång den får mat vilket resulterar i magsmärtor. Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur dåligt ätstörningen fått mig att må men det räcker väl med att säga att jag var på botten och väldigt nära att ge upp flera gånger".
 
3. Vilken hjälp eller vilket stöd får du och vad tycker du om det?
"Jag kan bara säga som så att alla framsteg jag nått i mitt liv har jag gjort tack vare mig själv. Jag har kommit till insikt och ändrat min inställning till livet. Jag ville inte längre kasta bort mitt liv så jag bestämde mig för att "Nu mår jag bra!". Jag har haft kontakt med massor av läkare, dietister, psykologer, sjukgymnaster, KBT-terapeuter, gått på viktkontroller.. ja allt. Det hjälpte inte mig på något vis, jag kunde förmodligen mer om mat och hur man ska äta än dietisten själv. Och innan varje viktkontroll så drack jag vatten i mängder för att lura läkaren, men den enda jag lurade var mig själv. Det finns ingen ätstörningsklinik här där jag bor och stödet från sjukvården har varit så fruktansvärt värdelöst att jag nästan skäms för deras skull". 
 
4. Hur påverkar din ätstörning dom som står dig närmast?
"Dom påverkas självklart väldigt mycket. Jag ville mest låsa in mig i mitt rum med min ätstörning och svälta mig i lugn och ro. Mina nära och kära var förstås oroliga och ledsna, speciellt min mamma. Vi bråkade flera timmar varje dag om mat. Mina vänner prioriterades bort och jag sa alltid nej till att hitta på saker för att försäkra mig på att jag inte skulle få några överraskningar var gäller fika eller andra saker".
 
5. Vad vill du säga till andra som har en liknande situation? Tips?
"Det är inget att skämmas över. För att bli frisk måste man först och främst inse att man är sjuk och behöver hjälp. Många är rädd för att vikten bara ska gå upp upp men kroppen är smart och stannar vid en vikt där den fungerar som den ska. Det krävs dock först att man går upp till en stabil vikt så att hjärnan fungerar som den ska innan man tar tag i det psykiska, det är väldigt viktigt. Man är inte mottaglig för något så länge kroppen är i svältläge. Alla måste äta för att överleva och alla förtjänar att må bra. Alla kan bli frisk och det är aldrig försent, bara man ger sig fan på att man ska klara det och inte ger upp. Det kommer inte att vara lätt, men det går! Det gör inget att ta ett kliv bakåt för nästa gång kanske det är två kliv framåt. Prata med anhöriga, det är så viktigt! Man behöver någon som kan stötta en igenom den långa (men nödvändiga!) processen. Det finns också många böcker som har hjälpt mig så gå på ett bibliotek och låna alla böcker som finns om ätstörningar. Kan jag, kan du! Livet har så mycket att erbjuda, kasta inte bort det".

Du hittar mina tidigare intervjuer och mer info om ätstörningar genom att klicka här.