Fet, fetare, fetast
Donna Simpson är 41 år och väger 285 kg! (Hon har trosor på sig där under fläsket någonstans!) Rimligtvis borde hon ju vilja ha hjälp med att gå ner i vikt men hennes mål är istället att bli världens fetaste kvinna och då måste hon gå upp till 450 kg! Kvinnan behöver ju psykisk hjälp. Hennes pojkvän stödjer henne helhjärtat och matar henne gärna, fotar henne och är väl allmänt glad för att hon har svårt för att gå (hon kan ju inte lämna honom då). Han behöver också psyisk hjälp.Att filma denna misär och kalla det för en dokumentär, som TV3 har gjort, är inte att ta sitt samhällsansvar! Det hjälper knappast Donna och det är alldeles för långt ifrån de flestas verklighet för att fungera avskräckande för någon. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det hela. Värsta chocken har väl lagt sig men jag fick en påminnelse om varför jag sällan ser på TV. Dom visar ju mest skit! Var det någon mer som såg programmet? Åsikter?
Sjukt att man har mål att bli världens fetaste kvinna.. sen att hennes man var så stödjande så tror jag som dig att det är för att hon inte ska kunna sticka.. väldigt synd om barnen, den lilla flickan kan inte bli skött av sin mor (och pojkvännen verkade inte bry sig heller om det) och den lilla pojken som får ta hand om sig själv och sin lilla syster! "hon kan snart ta hand om sig själv"
Den där serien är såå sjuk.. Har råkat hamna på den kanalen 2 ggr nu när programmet sänts och blir lika arg/ledsen/förvirrad varje gång.
Man undrar ju vad det är för fel på folk lixom.. både de som är med i programmet och på de som vill kolla på det.
Jag såg första avsnittet som handlade om världen fetaste man. Han hade inte kunnat ta sig ur sin säng på 7 ÅR!! Det är verkligen fruktansvärt. Psyk hjälp är det de behöver. Man blir bara äcklad och chockad, vet inte va man ska säga...
Jag blir ledsen när jag ser sådana serier. Jag orkar inte se dom då jag blir ledsen, upprörd och ångestfylld. Jag är själv en stor tjej och jag har en gång i tiden varit normalviktig och även snäppet under normalviktig. Men så blev jag psykiskt sjuk och fick börja på en medicin som jag inte visste något om. Hade jag vetat om biverkningarna hade jag verkligen inte tagit den. I alla fall så ökade jag i vikt och detta fort. Jag ökade väl 40 kg på några månader - och jag försökte verkligen bromsa det men det gick inte. Nu är jag fast här uppe i hög vikt och försöker intensivt att tappa. Hittills har jag väl tappat 13 kg men det går trögt och segt..
Det är inget lätt liv att leva och det är inget jag vill önska min fiende att vara överviktig.. Men jag lider med dom som är det. Vissa har ju trots allt en ätstörning och kan inte hjälpa det men att ha som mål att bli störst i världen - nej tack. Då har det gått över gränsen. Blir bara ledsen..
Är så jävla less att bara för att vi lever på 2000-talet ska allt vara accepterat... Det är inte okej att vilja bli den fetaste kvinnan i världen, man måste vara sjuk!
